Om barn i familjehemsvård

Familjehem (tidigare kallat fosterhem) är hem som på uppdrag av kommunens socialnämnd tar emot barn för stadigvarande vård och fostran och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt. Cirka fyra procent i en åldersgrupp i Sverige placeras någon gång under uppväxten i familjehem eller på institution. Det innebär ungefär ett barn i varje skolklass. En procent lever större delen av uppväxttiden i familjehem.

Ett barn blir familjehemsplacerat antingen med stöd av socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om vård av unga (LVU). SoL-placeringar bygger på frivillighet och innebär att föräldrarna lämnar sitt samtycke till placeringen. LVU är en så kallad tvångslag som används när föräldrarna motsätter sig en familjehemsplacering och socialtjänsten bedömer att barnet ändå måste placeras eftersom det finns ”en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas” (2§ LVU). Socialnämnden ansöker då hos förvaltningsrätten som fattar beslut om omhändertagande.

När samhället tar över föräldraansvaret genom familjehems- eller institutionsvård kommer barnen vanligen från familjer med många riskfaktorer, till exempel ekonomisk fattigdom i kombination med föräldrars missbruk eller psykisk sjukdom.